Efter en lunghinneinflammation gone bad, mediciner, antibiotika, feldiagnostiseringar, vårdcentral, akutmottagning, inläggning, 40 graders feber , -4 kilo , darrningar, svettningar, yrande så känner jag mig tro det eller ej mer eller mindre nästan som en människa igen.
Hade nästan glömt bort hur det faktiskt kändes att vara frisk. Så här sjuk har jag ALDRIG ens varit i närheten av.
Jag är en sån som brukar bli dödssjuk, sover ett dygn, för att sedan vakna frisk som en nötkärna men det här var något heelt annat.. 
Jag tror att allt händer för en mening (även fast det här kändes jävligt onödigt) men jag har iaf lärt mig att jag måste tagga ner lite, inte pressa mig själv så hårt, inte stressa så mycket , annars så glömmer man lätt bort kroppen och att ta hand om sig själv. Man glömmer nog lätt bort att man faktiskt kan bli sjuk utav just Stress eller i vilket fall som helst så blir man mer mottaglig för allt skit man kan dra på sig. Som i mitt fall..
 I nöden så testas också ens nära och kära. Vet inte hur jag ska tacka min kära mamma som har varit där för mig exakt hela den här tiden bokstavligen 25/7 varje dag i nästan två veckor med allt som kan tänkas och mer.
Hade inte på några villkors vis kunnat klara av det här det utan henne. <3
Tack så mycket också alla andra söta bekanta som brytt sig och varit oroliga!